Detta är min minnes sida för min pappa, som lämnade oss den 1 December 2000.Jag gjorde denna sidan en vecka efter att hade lämnat oss, någon kanske tycker att det är konstigt att jag gjorde en sida så snart efter
hans död,men det var/är mitt sätt att hantera sorgen. Jag visste att
han var svårt sjuk och att han skulle dö, såvida inte någon forskare kom
på en mirakelmedicin för att ta bort hans hjärntumör.
Han var väldigt sjuk den sista tiden och han somnade in lugnt och stilla 
och nu har han inte ont längre... Jag är tacksam för att han inte längre
har ont, för det var väldigt svårt att se honom de sista dagarna.
Min pappa var en väldigt rolig människa och jag vet ingen som kunde
berätta en historia som han kunde. Han gestikulerade och levde sig in
i vad han berättade och det var ingen som kunde hålla sig för skratt.
Det finns inte så många "normala" foton på min pappa,
han var alltid tvungen att göra en rolig min eller sträcka ut tungan!

Min kusin sade en gång att jag var lik min pappa.. inte utseendet ;)
men humorn och sättet att berätta saker på.. Det gör mej otroligt glad...
för min pappa var speciell.. jag älskar att höra historier om min pappa.. speciellt då han försökte berätta något kul.. Jag minns en middag hos farmor då han berättade om ett toalett-besök.. ska inte berätta det här ;)
men de som var där skrattade så de låg dubbla och tårarna rann..
han kunde dra ut på en historia i evigheter!!
När jag var en liten flicka så var jag "pappas tös" och om jag hade frågat mamma om jag kunde få pengar eller godis och hon sade nej, så kunde jag alltid gå till pappa! Han brukade fråga om jag frågat mamma och vad hon hade sagt, jag kunde inte ljuga för honom så jag berättade att mamma sagt nej,
 då log han bara och gav mig pengarna så jag kunde gå och handla.

Min dotter var med på sjukhuset den sista dagen innan han dog, när hon
såg morfar i sängen där han låg och sov, så såg hon ett blåmärke som han hade fått när han trillat och då sa hon "Morfar har ont och måste nanna".
Hon kommer ibland till mej och säger att morfar kommer snart, att han har ont och nannar, det är så svårt att berätta för henne att morfar inte kommer, men jag talar om för henne att morfar har inte ont längre
och att han ser efter henne och oss.
Det gör mej ledsen och arg att pappa inte är här hos sitt barnbarn..
ja han hade lärt henne en massa skit.. men så roligt hon hade haft!!!
Så mycket han hade gett henne..
livet är fruktansvärt orättvist!




~ 30 November 2001 ~
Imorgon har ett helt år gått sen du lämnade oss.
Tiden går så otroligt fort, för fort.
Många är tankarna när jag tänker på dej, min lilla pappa......
"Gubba-Jävel varför lämnade du oss".
Kommer du ihåg när jag sa det till dej på sjukhuset och sköterskan tittade
på mej... konstig dotter att säga så till sin pappa... till hon tittade på dej
och du låg där med ett stort flin och sa "passa dej ung-jäkel"....
kanske ett konstigt sätt att visa känslor på, men det var vårt sätt...
Jag hoppas att du har det bra där du är och att du inte har ont längre...
Jag gör mitt bästa för att skämma bort ditt barnbarn som jag vet att du
hade gjort,hon ska inte behöva sakna något.
Du finns för alltid i mitt hjärta och jag vet att du vakar över oss.
Jag älskar dej Pappa! och saknar dej så mycket....