Jag vet inte var jag ska börja riktigt på min historia, många nära och kära har dött och finns inte hos mej längre.

Den första under denna senaste "helvetesperiod" var min fd chef som dog i början av 97, senare på det året besökte jag en gammal arbetskamrat på sjukhuset, hon hade hjärntumör.

Det var hemskt att se henne ligga där och vara så sjuk... 3 veckor innan min dotter föddes så dog min farmor, farmor som följt min graviditet och såg så mycket fram emot att se sin sons första barnbarn!
Så kom då den dagen då min dotter föddes, vilken känsla att bli mamma...så många nya känslor far genom kroppen när man får se sitt barn för första gången.. Jag kommer ihåg att min mamma grät när jag hade berättat att hon skulle bli mormor, hon grät när jag ringde från BB och hon stortjöt när hon för första gången fick se sitt barnbarn. En vecka efter min dotter fötts fick jag reda på att min arbetskamrat hade lämnat oss, som nybliven mamma kunde jag inte gå på begravningen, det kändes så hårt att inte gå på begravningen men jag hade pratat med hennes dotter om saken.

Jag var helt uppe i min roll som mamma, vilken känsla det är, våren gick och sommaren också... Vi tillbringade mycket tid i min mammas stuga, tillsammans med min mormor, och min lilla dotter var huvudpersonen hela tiden... Det var under sommarmånaderna som vi fick reda på att mamma hade cancer, hon fick behandling och hon "intalade" oss alla att hon skulle bli frisk...
I början av sensommaren började mamma fara in och ut på sjukhus, cellgift och andra behandlingar... Några helger i oktober tillbringade hon hemma hos mig och min dotter, det var skönt att få ta hand om min mamma! I min anteckningsbok från 1998 har jag skrivit den 31/10 att mamma var hos oss och vi hade varit på Väla med Christine och att mamma hade köpt en Skrållan docka till Christine. När jag sen under 1999 framkallade en film så fanns där ett foto på mamma, Christine och Skrållan, det sista kortet på mamma, två veckor innan hon dog.

I början av november blev hon sjukare, men fortfarande glad och positiv, jag hade aldrig en tanke på att mamma skulle dö. Inte med hennes inställning till livet och hon hade ju precis blivit mormor, men den 14:e november låg hon på sjukhuset och var mycket sjuk och tagen, inte riktigt likt min mamma... Min moster var med på sjukhuset under dagen, senare på eftermiddagen åkte min dotter och hennes pappa hem, inget ställe för en liten tös att vara på. Mamma sov mestadels av dagen, men ibland pratade hon med mej. Läkaren hade sagt till oss att det fanns inget mer att göra för henne, mer än att lindra hennes smärtor. Vi åkte från sjukhuset sent på kvällen, efter jag kramat om, pussat min mamma och talat om att jag älskade henne... Jag ringde till avdelningen vid 11 tiden på kvällen och fick svaret att mamma sov.

Strax över midnatt ringer telefonen och sköterskan uppmanar mej att komma in så fort som möjligt....Först ringde jag min moster och bad henne möte mej på sjukhuset och sen ringde jag till en kompis som kom och passade min dotter, och min pojkvän och jag körde i ilfart till sjukhuset, vi kom dit 00.35... Jag rusade in och skulle öppna dörren till mammas rum när en sköterska hindrade mej och förde mej istället till ett kontor, där satt min moster… Det räckte med en blick på hennes tårögda ansikte för att förstå vad som hade hänt.. Mamma hade lämnat oss 00.22, endast 53 år gammal.
NEJ! NEJ! Skrek jag, inte min mamma! Jag kommer ihåg att min moster försökte krama mej, men nära kontakt var inte vad jag behövde då. Jag var helt förstörd, hela mitt inre var i uppror, sköterskorna frågade om jag ville se mamma,  men just då visste jag inte vad jag ville… jag gick ut på en balkong för att röka, för att ”lugna” ner mej, för att få tankar och känslor att samarbeta på något sätt…
Där på balkongen blev jag helt plötsligt otroligt lugn, jag slutade gråta och slutade darra i hela kroppen… Det var en mycket underlig känsla och den skrämde mig… långt senare förstod jag varför jag kände som jag gjorde, det var mamma som hjälpte mej att kunna hantera det som komma skulle. Min moster och jag gick in i rummet där min mamma låg, sköterskorna hade gjort henne fin, ljus och blommor fanns i rummet… men min mamma var inte där… det vara bara mammas skal som låg i sängen.. Det såg ut som om hon sov, och jag skulle vilja ruska om henne och säga till henne att vakna… jag klarade bara av att vara i rummet en liten stund, att se sin mamma ligga där, så blek nästan vit och inte röra på sej alls var hemskt…

Sköterskorna hade ordnar lite dricka till oss i ett angränsande rum, då hade mina kusiner kommit dit också… Helt plötsligt förvandlades sorgen till det mer praktiska… min bror satt på ett tåg på väg hit från Stockholm… jag kunde inte ringa till honom och berätta vad som hänt, sen var det frågan om hur vi skulle berätta för min mormor… någon tyckte vi skulle vänta till morgonen, klockan var väl då halv två på natten, men jag ville att vi skulle åka till henne med detsamma, jag tror att mormor blivit sur på oss om vi väntat för länge. Jag gick in till mamma en gång till själv för att säga hej då till henne. Min mamma, min vackra mamma, nybliven mormor, så mycket min dotter skulle missa i livet utan sin mormor…
Under tiden fick min moster och mina kusiner tag på en sköterska som skulle möta oss hemma hos mormor, för mormor hade dåligt hjärta och vi visste ju inte hur hon skulle reagera på beskedet att hennes dotter hade lämnat oss…

Vi åkte upp till mormor, vi hade nyckel att ta oss in.. jag lät min moster och kusiner gå in först, jag höll mej lite i bakgrunden medan de väckte min stackars mormor… Hon var yrvaken och undrande när hon satte sej upp, hon tittade på oss alla, men jag är säker på att hon förstod när hon fick se mitt tårögda ansikte… NEJ!!! Sa hon… fruktansvärt att se hennes reaktion… det var då på nytt mitt lugn kom över mej, tror det var för att jag skulle kunna trösta min mormor… jag satte mej på sängen hos henne… det är en av de få gånger jag har sett min mormor gråta och vara så upprörd… tiden hos mormor är fortfarande idag lite diffus, vet inte riktigt vad som hände där…

Jag åkte hem en stund senare, min kompis var ju hemma hos oss och passade min dotter, min lillebror skulle komma till tågstationen klockan 05.05 på morgonen… och min kompis sa att hon skulle stanna kvar så vi kunde åka och möta honom… det kändes som hundratals timmar den väntan på att klockan skulle bli så mycket så vi kunde åka… jag stod nere vid spåret och såg tåget komma in… jag darrade i hela kroppen, försökte forma orden i huvudet.. hur skulle jag berätta för min lillebror att mamma inte fanns med oss längre?! Jag ser min bror gå av tåget, han går emot mej, med ett leende på läpparna… han vet ingenting… tårar börja falla på min kind… hans leende försvinner… då kommer orden från mina läppar… Peter! Du kommer för sent!!! Mamma finns inte mer! – ALDRIG ALDRIG vill jag säga de orden igen!

Vi kör min bror till lasarettet för han vill se mamma… min moster är där för att stöta honom, jag orkade inte mer… jag ville bara hem och krama om min dotter….
Sedan så rullade dagarna på…. Besök på begravningsbyrån, komma på hur ceremonin skulle vara, mamma hade ju inte sagt någonting hur hon ville ha det, men hon visste ju inte om att hon skulle lämna oss så tidigt… Vi skulle bestämma datum för begravningen… min födelsedag infaller den 24: e… ingen dag jag ville fira det året… var skulle mamma begravas? Där fick min mormor bestämma, det fanns plats i familjegraven så då fick det bli så… ceremonin höll vi den 26:e.

Min bror och jag hade försökt göra det så ljust och fint som möjligt. Min mormor kunde inte vara med i kyrkan, läkaren och vi trodde att det känslomässiga skulle bli för mycket för mormor hjärta. Vi ville inte ha en massa religiösa psalmer, så vi bestämde oss för att spela en Elvis melodi… ”Moma liked The Roses” var en som vi föll för… En av min mammas arbetskamrater har efteråt sagt att när den sången kom så bröt allt för henne, att den var så passande… det var så vi ville ha det.. När ceremonin var över så var det bara den närmaste släkten som träffades… till och med min pappa var med.

I kyrkan och på kaffet efteråt hade vi en bok som folk fick skriva i. Den boken har jag i min hylla… många har skrivit i den, många fina tankar om min mamma, men de ord som berör mej mest i denna bok är min mormors. ” Älskade barn, min saknad är så stor, så stor…..” sen orkade hon inte skriva mer. Stackars mormor.. att förlora ett barn, hur gammalt det än må vara är nog det hemskaste någon kan vara med om.

Efter begravningen var det dags att återgå till sitt liv igen, jag var ju mamma, så min dotter var min prioritet, hon var och är också min livlina. Jag kunde ju inte sitta och deppa och hantera min sorg, för jag hade min lilla tös att ta hand om… julen kom, inget som jag såg fram emot.. Mamma älskade julen och att julpynta… jag hade fått alla hennes julsaker.. det var på sitt sätt jobbigt att ”rota” i hennes kartonger och ta upp alla de julsaker som jag sett under alla åren i mammas hem… men det var ju min dotters första jul så hon skulle få den jul som jag var van vid sen barn, tomtar, julgran och allt som hör till. Julaftonen var svår, mamma skulle ju ha varit där i egenskap av mormor och se stjärnorna i ögonen på sitt lilla barnbarn. Vi var som vanligt hemma hos min moster, en viss känsla av ”hur det var förr”, med mormor i fåtöljen… men det var någon som fattades. Mer påtagligt var det när jag hörde min kusins stora tös kalla på mormor… Det skulle inte min lilla flicka få göra, hon skulle inte få lära känna sin mormor, inte hitta på saker med henne och bli bortskämd med alla de saker som jag vet att min mamma hade gjort…

Midsommarafton 1999 dog Christines pappas farmor efter en tids sjukdom.

Jag tror det var någon gång under de först månaderna under 1999 som vi fick reda på att min pappa hade hjärntumör. Bilden av min arbetskamrat på sjukhuset fanns i mitt huvud, skulle min pappa se ut så?! Han åkte till lund och började med behandling, röntgen visade att tumören satt på ett ställe där det var omöjligt att operera, men de kunde inte säga hur lång tid han hade kvar. Det var allt från 3 månader till 10 år, det hela berodde på hur fort och hur tumören växte…Jag tror det var då jag sa till min bror att när pappa blev sämre var han tvungen att komma hem med detsamma för att jag ville inte genomgå samma sak igen och vänta på honom och att han kom ”för sent”, min bror bodde då i Israel. Den första tiden var allt bra, man märkte ingen skillnad på pappa, han var samma glada skämtsamma pappa som han alltid varit. Jag kommer inte riktigt ihåg när han började bli sämre, minnet sviktade, närminnet började försvinna, han gick väldigt dåligt under en period… Han upprepade samma saker om och om igen… Pappa bodde större delen av året i Thailand och vid ett tillfälle ringde hans kompisar där nere och sa att pappa börjat bli sämre, att de hade kört honom till flygplatsen för att han skulle åka hem, för att någon timme senare hitta honom i huset igen. Han hade gått runder på flygplatsen och inte vetat vad han gjort där och sen åkt tillbaka till sitt hus. Min bror fick åka ner och hämta hem honom. Det som följde var en tid med läkarbesök, pappa magrade och minnet sviktade mer och mer. Vi fick hjälp med hemvård av honom, ordnade så det kom mat till honom varje dag. Ibland ångrar jag att jag inte gjorde mer för min pappa, men jag hade min tös att ta hand om är min ursäkt för det. Men jag försökte ta hem honom till mej så ofta jag kunde, han ville bo kvar i sin lilla lägenhet, men det var jobbigt under visa perioder. Han sa samma saker hela tiden, vi hade tagit hans bil för att vi var rädda att han inte skulle klara av att köra bil, han kunde ju skada andra och sig själv. Han frågade många gånger under ett samtal om någon visste var hans bil var, för han kunde inte hitta den, i början blev han förbannad för att vi tagit den ifrån honom, hans humör gick upp och ner hela tiden. Efter ett tag så verkade han acceptera att vi sa att bilen fick han inte ha för vi var rädda om vad som kunde hända om han körde, han hade redan fått en ”blackout”.

I slutet på oktober 2000 så lades pappa in på sjukhuset, han hade magrat så mycket, vägde bara 61 kg, han pratade osammanhängande och var så virrig. Efter röntgen visade det sig att tumören hade växt och att de nu ej kunde säga hur lång tid han hade kvar. Jag ringde då min lillebror och sa att han fick komma hem nu!  Min värsta tanke var att jag en dag skulle komma upp på sjukhuset till pappa och han inte skulle veta vem jag var, tack och lov så hände det aldrig, jag hade inte klarat av det! Sista veckan i november sjönk pappa in i en slags medvetslöshet, och var inte nåbar över huvud taget. Det var så svårt att se honom ligga där, höra honom andas, att han inte svarade mej när jag pratade med honom och att han inte tittade på mej med sina blå ögon.

Den 1 december 2000 var jag med min dotter på sjukhuset och satt hos pappa, Christine tyckte han ”sov” och sa att han var trött…När vi gick från rummet så pussade min dotter sin morfar på kinden och vinkade hej då till honom. Vi gick ifrån strax innan middagstid, hem och fixa mat till min tös och sedan vilade vi en stund, vi tog en promenad till posten och till affären och när vi kom hem vid halv fem tiden så såg jag att dolt nummer hade ringt flera gånger, det kunde nästan bara vara min bror från sjukhuset. Precis då ringer telefonen igen, jag drog mej nästan för att svara, som om jag visste vad samtalet handlade om, jag var ju tvungen att svara och mina farhågor var riktiga, det var min bror som ringde för att tala om att pappa hade somnat in lugnt och stilla, men innan han hade gjort det så hade han öppnat ögonen och tittat på min bror och Peter hade sagt till honom att vi älskade honom. Då slöt pappa ögonen igen och somnade in… Min dotters pappa kom och hämtade henne och min faster hämtade mej och vi körde upp på sjukhuset.
Det var endast 1 år och 16 dagar sedan jag hade gjort samma ”resa” till sjukhuset när min mamma dog… Jag rusade in på avdelningen och en sköterska kom emot mej och började säga något, men jag kommer ihåg att jag avbröt henne med att säga – ”Var är min bror? Jag vill ha min bror!” Då kom Peter ut från pappas rum, han kommer emot mej och kramar om mej… vilken tur att han var hemma, han var precis vad jag behövde i den stunden, en axel att gråta emot, en som förstod exakt vad jag kände och vad som pågick i mina känslor och i mina tankar… Vi gick in hand i hand i pappas rum som Peter hade hjälpt till att fixa till, med levande ljus och där låg min pappa, så stilla så blek.. varför kunde han inte öppna ögonen och titta på mej, svära åt mej och kalla mej ”ung-jäkel”!? Varför händer detta en gång till? Jag är 35 år gammal och föräldralös! Min lilla dotter var 2 år gammal och utan mormor och morfar!

Än en gång fick min bror och jag börja tänka på begravning och alla de detaljer som hör till.
Efter mamma dog så förstod man hur mycket det var som skulle fixas efter ett dödsfall, om saker som man annars inte hade haft en tanke på. Jag hade faktiskt frågat min pappa om hur han ville ha det när han ”satte tofflorna”, jag hade berättat att en gång när jag besökt mammas grav och skulle gå ner till stan att jag hade gått fel och hamnat på minneslunden på den kyrkogården och jag berättade för honom hur fint och fridfullt där var med ett litet vattenfall och alla blommor som var där. Det var då min pappa tyckte att vi kunde ”slänga honom” där, så slapp vi ränna runt i hela stan när vi gick på kyrkogårdar, svårare än så var det inte enligt min pappa. Så det kom jag ihåg när vi satte oss ner tillsammans med min faster för att diskutera begravning och allt det andra omkring. Min faster hade vid denna tid en begravningsbyrå (det var väl ödet lite tror jag) och hjälpte oss med mycket runt om ceremonin, hon ordnade så att det blev en ”bisättning” för pappa, jag visste inte riktigt om jag ville gå på den, jag hade ju sagt hej då till honom på sjukhuset och visste inte om jag ville se honom en gång till. När den dagen kom så bestämde jag mej ändå för att försöka göra det, jag kanske skulle ångra mej annars och det var en fin stund, min faster hade själv tagit hand om dekorationen, rummet var dekorerat med blommor och i kistan och på kistlocket satt 100 rosor… väldigt vackert… och pappa såg ut som pappa… ena ögat nästan kisade lite som om han tittade på vad vi gjorde och han hade skäggstubb och håret lite rufsigt, det ända som fattades var att han skulle varit skitig i huvudet för att likna den bilden på pappa jag hade inom mej när han jobbade på verkstan.  Sedan kom dagen för begravningen, Lämnade min dotter på dagis, för känslomässigt för att ha henne med. När vi kom till kyrkogården så innan vi gick in i kapellet gick min bror och jag bort till mammas grav och lade en krans och tände ett ljus. Kapellet var så vackert smyckat, med blommor och massor av ljus tända, värmeljus var utplacerade runt kistan. Min bror och jag hade satt ett bord där också med ett foto på pappa och samma bok vi hade använt vid mammas begravning, så att de som ville fick skriva några ord där i. Under denna ceremoni hade vi på nytt valt att det skulle spelas en Elvis melodi, valet var ”My Way”, den passar så bra in på min pappa och på det livet han levde.

På nytt var det jul igen, och ytterligare en person att sakna under denna annars så festliga och härliga tid. Man saknar sina kära året om, men vid speciella högtider och helger känns det på sitt sätt mer påtagligt att de inte är här hos oss… En stor tröst i allt var min mormor, vår stöttepelare i vår familj, så stark och alltid där om man ville ha en kram.

Det har varit så svårt att inte kunna ta telefonen och ringa till mamma eller pappa och berätta saker om min dotter. Min mamma och jag hade ett underbart förhållande, vi var både mor och dotter och två vänner som kunde prata om allt. Under visa perioder pratade vi minst två gånger om dagen i telefon, jag saknar så att inte kunna prata med henne, så mycket jag vill berätta och fråga om när det gäller Christine, saker som jag inte tycks kunna göra med andra släktingar eller vänner, det är inte samma sak.

Så gick 2001 utan några större förändringar i mitt liv…
Våren 2002 började jag och min pojkvän leta hus och hittade ett vi gillade, skrev kontrakt i Juni 2002 och började flytta in under juli månad.  Är ju ganska mycket att få i ordning i en ny bostad och allt verkade börja bli bra, eller bättre i alla fall. Tills den 25 augusti då telefonen ringer tidigt på morgonen och min moster berättar att min mormor dött i sin lägenhet. Fick ringa min bror i Israel och berätta vad som hänt och att han var på nytt tvungen att komma hem till begravning. Det är inte lätt, jag är en mycket känslomässig människa och gråter för det minsta lilla egentligen. På nytt skulle det ordnad begravning, jag som ställföreträdare för min mamma och till en början för min bror. Fast denna gång var det ju mest mina mostrar som fick ta det praktiska.

Det var en fin ceremoni, vi hade valt att bara ha de närmaste omkring oss och träffades hemma hos min kusin efteråt.

I januari 2004 kommer beskedet att min dotters farfar också har lämnat oss, det kändes som en oändlig ström av avlidna människor omkring mej, ytterligare en begravning att gå på…

Hela tiden tycks såren rivas upp, sår som ännu inte hunnit läka eller bearbetas, alla dessa nära och kära i mitt liv att sörja, hela tiden försöka bearbeta sorgen så att jag kan gå vidare i mitt liv. Jag har inte hunnit sörja den ena förrän ytterligare en har lämnat oss. Åren har ju gått och jag har ju fått klara ut det på mitt sätt, jag har ju en dotter som behöver mej, hon är och har varit orsaken till att jag kanske har stuvat undan min sorg och inte bearbetat den som jag kanske hade behövt att göra.
Jag har dragit mej undan min släkt och mina vänner och byggt upp min tegelvägg omkring mej. Kanske har det varit ett måste för mej att ha den där väggen, för att klara av alla vardagliga saker som jag måste göra. Men så kom då den dagen som jag på nått sätt innerst inne fattat skulle komma, när jag skulle förstå att det funkar inte längre, att jag måste få hjälp med min depression och på nått sätt komma ur den här gropen som jag är i.

Det började den 24 november 2004, min födelsedag, min dotter var i skolan och jag hade börjat stryka dukar och gardiner inför advent. Kanske var det för att det var min födelsedag i kombination med att på nytt var det jultid och saknade efter dom jag älskar så mycket som inte finns omkring mej längre, som fick mej att (äntligen) bryta ihop och erkänna för mej själv att jag faktiskt behöver hjälp. Efter tårdränkta dukar och gardiner och ett upprivet samtal med min moster satte jag mej ner och började skriva på ett email, som jag snabbt som attan (innan jag ångrade mej) skickade iväg till mina släktingar och vänner.

”Min födelsedag den 24:e skulle ju vara en bra dag… men inte detta året (heller) varför allt skulle falla samman just denna dag! Kanske var det saknaden av människor som ej ringde denna dag, kanske är det dags för mej att ”äntligen” bryta samman och försöka bli hel igen.

En längre tid har jag mått fruktansvärt dåligt, på många sätt…
Jag har så svårt att be om hjälp, att erkänna att någonting är fel. Men nu känner jag att jag måste få ur mej vad jag känner inombords och berätta hur jag egentligen mårJag vill inte ha medlidande, bara försöka få människor i min omgivning att förstå hur jag mår, hur jag känner mej och vad jag går igenom… Det går inte för mej att ”rycka upp mej” och gå vidare så lätt. Allt har samlats på hög inom mej och att sortera ut allt snabbt och lätt är inte möjligt…
Inget är roligt längre. Att inte känna någon som helst glädje av att advents pynta är hemskt för mej, men jag måste! Måste för min dotters skull, hon måste få känna stämning kring denna tiden på året, men jag gör det inte! Jag vill vara glad och må bra för min dotter, hon förtjänar bättre än en mamma som mår dåligt hela tiden… verkar nu ha kommit till insikt om att något måste göras för annars går jag under… jag sover knappt om nätterna… vaknar varannan timme och har svårt att somna om igen, är helt vaken vid 6 tiden på morgnarna och kan inte somna om, fast jag är så trött och inte utvilad överhuvudtaget… bryr mej inte om mitt utseende längre, inte heller mitt hem. Är håglös, ledsen ständigt… kan inte hindra tårarna att rinna allt som oftast.. men vill inte visa för Christine hur ledsen jag är och hur dåligt jag mår.
Jag är likgiltig för det mesta, bryr mig inte om något inget känns kul, känner ingen glädje alls för nåt. Jag tror inte jag har fått sörja mina föräldrar ordentligt, det ena efter det andra har drabbat mej. Att helt plötsligt bli föräldralös, att inte ha mamma att ringa till är fruktansvärt, jag saknar henne så mycket.. hon och pappa skulle vara här och se sitt barnbarn växa upp. Vetskapen om att min lilla tös går miste om så mycket gör ont i hjärtat på mej, vem vet vad hon tänker… på andra som har mormor som gör saker för dem.. Jag vet vad hennes mormor hade gjort för henne, jag ser framför mej mammas ansikte när hon för första gången såg sitt barnbarn…
Det känns ibland som jag har ont i hela kroppen, huvudvärken finns alltid närvarande.
Tankar flyger och far i huvudet på mej, - jag orkar inte längre, vill inte längre, inget är kul, ser inte fram emot någonting, livet känns helt plötsligt som ett helvete.. instängd i min egen kropp. Detta är inte den person som jag kommer ihåg, jag vill inte vara denna personen!!!
Jag vill kunna vakna på morgonen och se fram emot en ny dag, slippa låtsas må bra, kunna vara en bra mamma för min dotter som behöver mej, vill se fram emot saker och ting och känna glädje av att göra dem. Christine är mitt allt, min livlina, hon är min gåva, min orsak till att stanna kvar och fortsätta kämpa. Något ville att hon skulle komma in i mitt liv innan helvetet bröt loss, att jag har ett syfte med livet. Utan Christine vet jag inte vad jag gjort, hon är nog det enda just nu som kan få mej att le och att skratta… att känna hennes armar om halsen på mej och höra hennes röst tala om att hon älskar mej är höjdpunkterna i min vardag.

 Så har jag fått ur mej en del av det som pågår inom mej, jag tror att ett litet pytte steg i rätt riktning är att skriva av mej och också att låta människor i min närhet veta hur jag känner mej.
Vad nästa steg blir vet jag inte riktigt ännu, men jag orkar inte ha det så här längre så jag ska försöka ta itu med det… ”

 WOW! Nu när jag läser brevet så ser jag på sätt och vis vilken desperat människa som skrivit det, och den människan är jag!?  Känner lite att terapin med att skriva ner vad jag känner och tycker, vad jag minns och så är en del som måste till för att jag ska komma på rätt spår igen i livet. I och med detta brev har faktisk släkt och vänner hört av sej till mej, jag har fått kontakt med några som jag inte direkt pratat med på många år och det känns väldigt bra. Jag tror att i min situation, så som jag känner det så behöver jag ha min familj omkring mej, för att höra minnen och historier om dem som inte finns med oss längre.
Jag har även börjat komma i kontakt med en kurator som jag ska gå hos en gång i veckan och försöka sortera upp sorgen och komma vidare i livet… Min kusin sa en bra sak till mej, att hjärnan fattar ju vad som har hänt att farmor, mamma, pappa och mormor ej finns med oss längre, men att hjärtat inte riktigt har hunnit med. På sätt och vis accepterar jag mer att mormor och farmor inte är här längre, det är ju livets gång, de var ju äldre och hade levt ett bra liv, det är väl tanken på att min mamma (53 år) och pappa (55 år) inte är här längre och att min dotter går miste om så mycket på grund av det.
Har börjat på en ”Work Shop” vilket är mycket svårt ibland, är inte van vid att ha så mycket människor omkring mej, sorlet och allt omkring blir för mycket för mej ibland, men jag har ju min mask att sätta upp… Så folk inte ser att jag mår dåligt, det är ju både rätt och fel med den masken kan jag ju själv tycka, den skyddar mej på sitt sätt, men jag måste ut bland människor för den sociala bitens skull.

Jag tror att allt detta med mina ”skriverier” och tankar nedskrivna är ett måste för mej, att själv få skriva ner vad jag känner och kanske för att mina vänner och släktingar ska få reda på det som jag kanske inte törs eller kan uttrycka i ord.